Lena Mellins journalistik – en fallstudie

(Denna artikel är också publicerad på Second Opinion)

Bakgrund

Lena Mellin är inrikespolitisk kommentator på Aftonbladet, och gör sig hörd dels via krönikor, dels via kollegors intervjuer.

Lena Mellins kollegor är journalister som jobbar på Aftonbladet, och ibland när de gör en artikel om inrikespolitik intervjuar de sin kollega Lena Mellin för att se till att frågorna och svaren blir de önskade.

På det sättet blir Lena Mellin nöjd, Lena Mellins intervjuande kollega blir nöjd, och Aftonbladet som helhet blir nöjt, eftersom Aftonbladet på ett säkert och kontrollerat och skenbart objektivt sätt kan leverera sitt budskap till läsarna.

Ett återkommande problem inom den inrikespolitiska journalistiken, såsom den yttrar sig i till exempel Aftonbladet,  är att dess koppling till kvantifierbara rörelser i rumtiden (det vi brukar kalla ”verklighet” eller ”verkliga händelser”) är svag. Desto kraftigare synes den inrikespolitiska journalistikens koppling till politiska intressen vara.

Eller på ren svenska: verkligheten i sig betyder inte så mycket för en inrikespolitiskt inriktad journalist, verkligheten används i stället som ett flexibelt och användbart verktyg för att stärka de teser man vill driva.

Eftersom de inrikespolitiska journalisterna i vårt land arbetar på detta sätt kan man kräva att de innan de gör ett inslag i någon av SVTs nyhetssändningar berättar följande:

Observera att mina kollegor och jag bedriver opinionsbildning, inte objektiv journalistik. Vi kommer nu att låta er ta del av våra politiskt färgade, och i alla stycken starkt subjektiva, åsikter. 

I anständighetens namn kan man också kräva att journalisterna redovisar sina politiska böjelser, så att man som tittare eller läsare lättare kan bedöma kvaliteten på det sagda.

En skylt av detta slag kunde poppa upp i samband med att SVTs inrikespolitiske journalist Mats Knutsson öppnar sin mun:

Jag röstar alltid på Moderaterna, eftersom jag tilltalas av deras människosyn, och för att mina föräldrar alltid gjorde det förstås. Jag tycker att Sossarnas politik är stenålders, de babblar om saker som är helt ute – jag vill absolut inte se dem leda vårt land ned i ett kvasi-solidariskt fördärv.

Då blir det så mycket enklare att värdera det som sägs för mig som tittare/läsare.

I Lena Mellins fall kan man tänka sig följande VDN-märkning:

Jag anser att man som granskare av politik inte bör rösta, och jag har heller inte gjort det sen 1982. Dock jobbar jag på en borgerlig tidning, och likt alla människor har jag nån form av politisk åsikt, formad av miljö och erfarenheter – kort sagt, jag, likt min chefredaktör och den absoluta majoriteten av oss på redaktionen, hejar på högern, och jag kommer göra vad jag kan för att hindra att vänstersossen Juholt leder Socialdemokraterna till seger i valet 2014.
Jag kommer inte att sky några som helst medel, men jag undviker förstås direkta lögner, i den mån det är möjligt.

 

En fallstudie

I Aftonbladets artikel ”Juholts tal fick ett lamt mottagande” med underrubriken ”S-ledaren lämnade salen direkt efter talet – lyssnade inte på Weidelich” från 2011-12-03 intervjuas Lena Mellin av sin kollega, artikelförfattaren Josefin Karlsson.

Ämnet för dagen är det inledningstal Håkan Juholt höll vid Socialdemokraternas förtroenderåd på Stockholms universitet.

Som mediekonsument förväntar jag mig givetvis dels ett kort och verklighetsförankrat referat av talet, och dessutom gärna några balanserade kommentarer (en analys av talets innehåll, form och mottagande) från den inrikespolitiska experten.

Detta förvägras mig dock. Istället får jag ta del av ett referat som beskriver den delmängd av talet som styrker Lena Mellins underförstådda tes om Juholt och Socialdemokratin, och obalanserade snömos-funderingar får ersätta analysen.

– Jag tycker det var ett väldigt lamt tal och han fick också lamt mottagande, säger Lena Mellin, Aftonbladets politiska kommentator.

Ingenstans i den ganska korta artikeln framgår på vilket sätt talet var lamt, vilket klassificerar Mellins påstående som ”icke underbyggd åsikt”.

En annan icke underbyggd åsikt kan vara följande: ”Jag tycker att solen är väldigt blå.”
Eller varför inte: ”Det finns ingen fattigdom i Sverige tycker jag – tralala.”

Det krävs fakta för att underbygga åsikter, särskilt när åsikten går stick i stäv med den verklighet som människor upplever.

Och lamt mottagande? Talet i sin helhet finns på SVT-play, så det är enkelt för vem som helst att falsifiera Lena Mellins utsaga.

Övriga underrubriker i artikeln är Pliktskyldiga applåder och ”Var inte tydligt heller”

Artikeln illustreras med en så ofördelaktig bild av Håkan Juholt som möjligt.

Bilden visar en vilsen människa som försöker gömma sig bakom en enorm bukett blommor.

Man skulle lika gärna ha illustrerat artikeln med en bild av denna typ i stället. Bilden visar en viljestark och inspirerad ledare, och togs vid samma tillfälle som den bild Aftonbladet hellre valde.

Aftonbladet vet mycket väl att en bild säger mer än tusen ord. Men för att vara på den säkra sidan använder de givetvis tusentals negativt laddade ord också, som jag just visat.

Under Aftonbladets artikel ligger en lista med andra, relaterade, artiklar.

Listans rubrik är tydlig, om nån läsare mot förmodan lyckats missa Aftonbladets kampanj:

Läs mer om Håkan Juholts kris
Därefter följer smaskiga rubriktitlar som:

  • Nobbas – av sina egna
  • Hon ledde S-pakten
  • Håkan Juholt själv känner sig stark – trots motgångarna
  • ”Jag har funnit en inre styrka” Håkan Juholt talar ut om krisen – och Östros

Alla artiklar handlar just om Juholts kris – ett tema Aftonbladet valt att trumma ut sen länge, och som de förmodligen kommer att hålla sig till under överskådlig tid.

Och förresten, varför lämnade Juholt salen efter sitt tal, såsom artikelns underrubrik anger? Jo, han lät sig intervjuas av en journalist. Men Lena Mellin uttrycker i artikeln att hon tycker att Juholts agerande är ”konstigt”… och gör en stor sak av Juholts ”agerande”.

Hur uppfattade annan media Håkan Juholts tal?

Expressen lät K-G Bergström (moderat) kommentera talet, under rubriken Ett retoriskt skickligt tal.

Underrubriken är:
Bra retoriskt tal av Håkan Juholt, säger Expressens politiske kommentator K-G Bergström, efter S-ledarens tal i förtroenderådet.
– Juholt är nog den retoriskt skickligaste partiledaren.

Artikeln börjar på följande sätt:
Håkan Juholt talade till ett parti som upplever stor kris just nu och hans uppgift var att ingjuta mod och hopp i partiet.
Han lyckades.
– Som väntat var det ett retoriskt skickligt tal där han fick många applåder, säger K-G Bergström.

Sammanfattning

Jag har i denna artikel påvisat att Lena Mellin är ointresserad av att beskriva verkligheten för Aftonbladets läsare. Desto mer intresserad är hon av bedriva opinionsbildning.

Min artikel visar också att Lena Mellin och Aftonbladet inte endast är ”neutrala budbärare av objektiva och icke vinklade fakta”, som de ofta vill göra sken av. De tar delar av verkligheten, använder delarna för att förstärka sin tes, och packar ihop mängder av artiklar i propagandandistiska teman, i det klara syftet att starkt påverka sina läsare – och därigenom opinionen.

Alldeles likt hur till exempel Expressen, DN, SVD SVT, Sveriges Radio och TV4 jobbar, med andra ord.

Men nåde den som ”skyller på medierna” – så gör man bara inte!
Det är orättvist och felaktigt! Medierna har väl inget ont gjort!
Om du säger att det är mediernas fel får du sjufalt igen!
Hälsar den tredje statsmakten på sedvanligt ignorant och maktfullkomligt manér.

NetRoots | SAP | LO tidningen

Vad är media?

(Denna artikel är också publicerad på Second Opinion under rubriken Osund relation mellan politiker och journalister)

(Om du gillar denna artikel, läs även Lena Mellins journalistik – en fallstudie som jag publicerade när Juholt-jakten pågick som värst)

Vad är media?

Tänk dig att du har ett budskap du vill nå ut med.

Till exempel kanske du vill tala om den fattigdom som breder ut sig i landet. Detta att de trygghetssystem samhället tidigare haft råd med nu urholkas och försvinner, trots att det cirkulerar mer pengar i landet än nånsin.

Vi låtsas att du är politiker för sossarna och så försöker du berätta om detta.

Då är det väldigt opraktiskt för dig att åka land och rike runt och knacka på hos folk för att berätta detta öga mot öga. Det skulle ta ca hundra år innan du träffade alla medborgare, och en del kanske skulle vara bortresta just när du tittade förbi. Dörrknackning är trevligt på många sätt, men som medium är det svårhanterat och mycket tids- och resurskrävande.

Här kommer media in i bilden. Med hjälp av tidningar, radio och teve kan du föra ut ditt budskap.

Men inte vilka tidningar, radio och teve som helst – det är bra om de är rikstäckande, och om de har en stor publik. Annars når du ju ändå inte ut med ditt budskap till hela folket, utan bara till en liten bråkdel.

Du kommer då stöta på två mycket stora bekymmer.

Det första bekymret är att tidningar, radio och teve kommer inte att ta notis om dig om du inte är en kändis – helst en politisk kändis, om det nu var fattigdom du ville prata om.

Om vi nu tänker oss att du är en politisk kändis, till exempel sossarnas partiledare, så kommer du strax stöta på det andra bekymret.

Det andra bekymret är att 85% av tidningar är ägda av mediakoncerner som hejar på högern.
DN, Expressen och SVD är uttalat höger, från ledarsidan till minsta politiska nyhetsnotis. Aftonbladet är höger även de, förutom ledarsidan. Ledarsidan räcker dock inte så långt som jämvikt, för det som de flesta medborgare läser är nyhetsartiklarna, och där styr högern.
Sveriges Radios nyhetsjournalister är till större delen höger, och de visar detta genom att vara mer benägna att komma med dåliga och tråkiga nyheter om sossarna och vänstern, och goda och uppmuntrande nyheter om högern – så gott det går.
SVT har politiska kommentatorer som är moderater, och de heter förnärvarande Margit Silberstein och Mats Knutsson. Tidigare fanns en farbror som heter KG Bergström, också moderat förstås, men han jobbar nu mest på Expressen.
TV4 är också mestadels höger, och deras politiska journalister hejar på högern i alla väder – och ogillar sossar och vänstern förstås.

Det andra bekymret är alltså att de som ska föra ut ditt budskap inte gillar dig och det du står för. Det betyder att de inte har något intresse av att hjälpa dig i din mission. Deras intresse är istället att stjälpa dig, så gott det går.

Och hur gör man en sån sak, tro? Hur stjälper man den man inte tycker om?

Medias teknik är oftast följande:

Tidningsjournalisten tar orden som kommer ur politikerns mun, klipper bort det som inte passar journalisten själv, illustrerar artikeln med en bild som förlöjligar politikern så gott det går, och avslutar med att sätta en rubrik som tyder på att politikern är en fullständig idiot. Sen avrundar man med att låta diverse ledarskribenter och krönikörer ytterligare förklena och försvaga politikern i väljarens ögon, och sen hoppas man att andra delar av högerns media ska hitta ännu fler sätt att förminska politikern, ända tills budskapet om fattigdomen som politikern ville förmedla, är nedsmulat, nedtrampat i smutsen, och slutligen bortglömt.

Om det är teve ser man till att klippa bort så mycket vettigt prat som möjligt, och den lilla rest som är kvar analyseras sen av ett par politiska experter (journalister) som anser att politikern är i ett krisläge, eftersom politikern aldrig får ut sitt budskap, och så diskuterar man hur det kommer sig att politikern är så usel att politikern aldrig får ut sitt budskap.

Hur kommer det sig att media kan göra på detta sätt utan att människor reagerar och blir upprörda?

Jo, media har tagit på sig rollen som ”kritisk granskare av makten”. De bortser mycket gärna från att de själva har en oerhörd makt, i form av opinionsbildare, och därför granskar de inte sig själva – och även om de inser att de har denna oerhörda makt vill de inte granska sig själva, för det är jobbigt och tråkigt och kan leda till en hel massa bekymmer.

De bortser från att de ”granskar” höger och vänster inom politiken på helt olika sätt. Högern ska hyllas, och vänstern ska nitas.

Så vem granskar då media? Svaret är tyvärr nästan ingen, förutom ett gäng spridda bloggare, som nästan ingen vanlig medborgare läser. Och dessa bloggare har en massa olika röster, en del anser helt felaktigt att medierna är kommunistiska, andra är sura på nån speciell journalist, och vissa har mer sansade synpunkter – som jag.

Media kan alltså alltid skylla på att ”de granskar makten” när de använder mer eller mindre avancerade tekniker för att sabotera ett budskap och sänka ett parti, eller en hel ideologi.

Och eftersom politikerna är så beroende av medierna för att få ut sitt budskap, och eftersom de vet att medierna kan förstöra såväl deras egna liv, som hela partiet, tenderar de att fjäska.
Medierna känner av detta, det stärker dem, de får storhetsvansinne, de blir fartblinda, de drar igång fullständigt orättfärdiga drev bara för att det är spännande, kul, och för att de överhuvudtaget kan göra det.

Där har du media – som i en liten ask.

NetRoots | SAP | LO tidningen

Politik är verkligen roligt

Eller så är det inte roligt. Men det är viktigt.

För en del är det viktigt, inte för alla.

Men alla påverkas vi av politikens beslut.

Inte på alla sätt, vi blir ändå mobbade eller hyllade, vi skadar oss, vi har roligt, vi dör – oavsett vem som styr politiken. Men beroende på vem vi är kan vi välja nån som företräder våra intressen.

Är man till exempel jätterik och egoistisk, ja då rekommenderar jag Moderaterna.

Är man jätterik, men solidarisk med dem som inte är lika rika, då rekommenderar jag sossarna, eller nåt av de andra partierna på vänsterflanken.

Och är man inte jätterik bör man överhuvudtaget undvika att rösta på Alliansen – av följande skäl:

De sänker skatterna för dem som tjänar allra mest, och eftersom skatteintäkterna ebbar ut skär de ned på skola, vård och omsorg i offentlig regi.

Istället ser de till att vinstdrivande företag får driva skola, vård och omsorg – vinstdrivande företag som får det som är kvar av skattepengarna, och vinstdrivande företag som tar sin vinst och placerar den i ett land där de inte behöver skatta för de skattepengar de norpat ur din plånbok.

NetRoots | SAP