(Denna artikel är också publicerad på Second Opinion)
Bakgrund
Lena Mellin är inrikespolitisk kommentator på Aftonbladet, och gör sig hörd dels via krönikor, dels via kollegors intervjuer.
Lena Mellins kollegor är journalister som jobbar på Aftonbladet, och ibland när de gör en artikel om inrikespolitik intervjuar de sin kollega Lena Mellin för att se till att frågorna och svaren blir de önskade.
På det sättet blir Lena Mellin nöjd, Lena Mellins intervjuande kollega blir nöjd, och Aftonbladet som helhet blir nöjt, eftersom Aftonbladet på ett säkert och kontrollerat och skenbart objektivt sätt kan leverera sitt budskap till läsarna.
Ett återkommande problem inom den inrikespolitiska journalistiken, såsom den yttrar sig i till exempel Aftonbladet, är att dess koppling till kvantifierbara rörelser i rumtiden (det vi brukar kalla ”verklighet” eller ”verkliga händelser”) är svag. Desto kraftigare synes den inrikespolitiska journalistikens koppling till politiska intressen vara.
Eller på ren svenska: verkligheten i sig betyder inte så mycket för en inrikespolitiskt inriktad journalist, verkligheten används i stället som ett flexibelt och användbart verktyg för att stärka de teser man vill driva.
Eftersom de inrikespolitiska journalisterna i vårt land arbetar på detta sätt kan man kräva att de innan de gör ett inslag i någon av SVTs nyhetssändningar berättar följande:
Observera att mina kollegor och jag bedriver opinionsbildning, inte objektiv journalistik. Vi kommer nu att låta er ta del av våra politiskt färgade, och i alla stycken starkt subjektiva, åsikter.
I anständighetens namn kan man också kräva att journalisterna redovisar sina politiska böjelser, så att man som tittare eller läsare lättare kan bedöma kvaliteten på det sagda.
En skylt av detta slag kunde poppa upp i samband med att SVTs inrikespolitiske journalist Mats Knutsson öppnar sin mun:
Jag röstar alltid på Moderaterna, eftersom jag tilltalas av deras människosyn, och för att mina föräldrar alltid gjorde det förstås. Jag tycker att Sossarnas politik är stenålders, de babblar om saker som är helt ute – jag vill absolut inte se dem leda vårt land ned i ett kvasi-solidariskt fördärv.
Då blir det så mycket enklare att värdera det som sägs för mig som tittare/läsare.
I Lena Mellins fall kan man tänka sig följande VDN-märkning:
Jag anser att man som granskare av politik inte bör rösta, och jag har heller inte gjort det sen 1982. Dock jobbar jag på en borgerlig tidning, och likt alla människor har jag nån form av politisk åsikt, formad av miljö och erfarenheter – kort sagt, jag, likt min chefredaktör och den absoluta majoriteten av oss på redaktionen, hejar på högern, och jag kommer göra vad jag kan för att hindra att vänstersossen Juholt leder Socialdemokraterna till seger i valet 2014.
Jag kommer inte att sky några som helst medel, men jag undviker förstås direkta lögner, i den mån det är möjligt.
En fallstudie
I Aftonbladets artikel ”Juholts tal fick ett lamt mottagande” med underrubriken ”S-ledaren lämnade salen direkt efter talet – lyssnade inte på Weidelich” från 2011-12-03 intervjuas Lena Mellin av sin kollega, artikelförfattaren Josefin Karlsson.
Ämnet för dagen är det inledningstal Håkan Juholt höll vid Socialdemokraternas förtroenderåd på Stockholms universitet.
Som mediekonsument förväntar jag mig givetvis dels ett kort och verklighetsförankrat referat av talet, och dessutom gärna några balanserade kommentarer (en analys av talets innehåll, form och mottagande) från den inrikespolitiska experten.
Detta förvägras mig dock. Istället får jag ta del av ett referat som beskriver den delmängd av talet som styrker Lena Mellins underförstådda tes om Juholt och Socialdemokratin, och obalanserade snömos-funderingar får ersätta analysen.
– Jag tycker det var ett väldigt lamt tal och han fick också lamt mottagande, säger Lena Mellin, Aftonbladets politiska kommentator.
Ingenstans i den ganska korta artikeln framgår på vilket sätt talet var lamt, vilket klassificerar Mellins påstående som ”icke underbyggd åsikt”.
En annan icke underbyggd åsikt kan vara följande: ”Jag tycker att solen är väldigt blå.”
Eller varför inte: ”Det finns ingen fattigdom i Sverige tycker jag – tralala.”
Det krävs fakta för att underbygga åsikter, särskilt när åsikten går stick i stäv med den verklighet som människor upplever.
Och lamt mottagande? Talet i sin helhet finns på SVT-play, så det är enkelt för vem som helst att falsifiera Lena Mellins utsaga.
Övriga underrubriker i artikeln är Pliktskyldiga applåder och ”Var inte tydligt heller”
Artikeln illustreras med en så ofördelaktig bild av Håkan Juholt som möjligt.
Bilden visar en vilsen människa som försöker gömma sig bakom en enorm bukett blommor.
Man skulle lika gärna ha illustrerat artikeln med en bild av denna typ i stället.
Bilden visar en viljestark och inspirerad ledare, och togs vid samma tillfälle som den bild Aftonbladet hellre valde.
Aftonbladet vet mycket väl att en bild säger mer än tusen ord. Men för att vara på den säkra sidan använder de givetvis tusentals negativt laddade ord också, som jag just visat.
Under Aftonbladets artikel ligger en lista med andra, relaterade, artiklar.
Listans rubrik är tydlig, om nån läsare mot förmodan lyckats missa Aftonbladets kampanj:
Läs mer om Håkan Juholts kris
Därefter följer smaskiga rubriktitlar som:
- Nobbas – av sina egna
- Hon ledde S-pakten
- Håkan Juholt själv känner sig stark – trots motgångarna
- ”Jag har funnit en inre styrka” Håkan Juholt talar ut om krisen – och Östros
Alla artiklar handlar just om Juholts kris – ett tema Aftonbladet valt att trumma ut sen länge, och som de förmodligen kommer att hålla sig till under överskådlig tid.
Och förresten, varför lämnade Juholt salen efter sitt tal, såsom artikelns underrubrik anger? Jo, han lät sig intervjuas av en journalist. Men Lena Mellin uttrycker i artikeln att hon tycker att Juholts agerande är ”konstigt”… och gör en stor sak av Juholts ”agerande”.
Hur uppfattade annan media Håkan Juholts tal?
Expressen lät K-G Bergström (moderat) kommentera talet, under rubriken Ett retoriskt skickligt tal.
Underrubriken är:
”Bra retoriskt tal av Håkan Juholt, säger Expressens politiske kommentator K-G Bergström, efter S-ledarens tal i förtroenderådet.
– Juholt är nog den retoriskt skickligaste partiledaren.”
Artikeln börjar på följande sätt:
”Håkan Juholt talade till ett parti som upplever stor kris just nu och hans uppgift var att ingjuta mod och hopp i partiet.
Han lyckades.
– Som väntat var det ett retoriskt skickligt tal där han fick många applåder, säger K-G Bergström.”
Sammanfattning
Jag har i denna artikel påvisat att Lena Mellin är ointresserad av att beskriva verkligheten för Aftonbladets läsare. Desto mer intresserad är hon av bedriva opinionsbildning.
Min artikel visar också att Lena Mellin och Aftonbladet inte endast är ”neutrala budbärare av objektiva och icke vinklade fakta”, som de ofta vill göra sken av. De tar delar av verkligheten, använder delarna för att förstärka sin tes, och packar ihop mängder av artiklar i propagandandistiska teman, i det klara syftet att starkt påverka sina läsare – och därigenom opinionen.
Alldeles likt hur till exempel Expressen, DN, SVD SVT, Sveriges Radio och TV4 jobbar, med andra ord.
Men nåde den som ”skyller på medierna” – så gör man bara inte!
Det är orättvist och felaktigt! Medierna har väl inget ont gjort!
Om du säger att det är mediernas fel får du sjufalt igen!
Hälsar den tredje statsmakten på sedvanligt ignorant och maktfullkomligt manér.
NetRoots | SAP | LO tidningen
Sossepolitik for dummies! 
Du har helt rätt naturligtvis. Alla människor har en politisk uppfattning, Även journalister.
Dessutom tillåter dom sig allt mer ogenerat att ”rapportera” utifrån sina egna åsikter. Inte minst Lena Mellin och Mats Knutsson som du själv nämner. Ofta är det så uppenbart att det blir löjligt.
En intressant iakttagelse är att det numera är mer intressant att granska oppositionen än de som faktiskt har makten. Inget fel i det om det vore politik dom granskade.
Istället tillåter dom att regeringen kan slippa ifrån all granskning bara genom att inte säga nåt.
Jag vill gå så långt så att jag påstår att detta är en fara för demokratin. Istället för att granska vad partierna faktiskt vill (inte minst med framtiden) så publicerar man olika opinionsmätningar och förtroendemätningar i stort sett varje dag. Mätningar som, när dom upprepas, så småningom blir självförverkligande. Och det vet dom.
Och en sak till. Det värsta jag vet är journalister som intervjuar journalister som om dom vore experter. Sluta med det. Det finns experter.
Sanna ord, tack för kloka synpunkter.
Ja, jag oroar mig också för demokratin.
Bra skrivet:
Tillägg: Det är ju inte politisk journalistik Lena Melln ägnar sig åt. Det är väldigt lite verkliga analyser av socialdemokratins problem, lösningar, politiska motsättningar. Utan någon slags kvasi politik utifrån olika flyktiga opinionsundersökningar hit och dit och förtroendejidder hit och dit.
Juholt har problem. Absolut. Men Mellin gör läsaren en otjänst eftersom ingen blir klokare på vad konflikterna på sveavägen egentligen handlar om .
Sen att samtidigt acceptera att regeringen duckar i varenda fråga via press-sekreterare som lämnar ett jaså svar.
Lösning: LO måste börja använda sin mediefond till nåt smart…
Håller med dig om din lösning!
Det som är mest förvånande är väl att någon normalt utbildad människa kan tro på pressen och dess politiska journalister. Lena Mellin visar med all tydlighet vad hennes uppdrag är. Nämligen hacka på Juholt in i det sista. Alliansregeringen ska stöttas i alla lägen.
Visst är det underligt?
Pingback: Juholts tal avslöjar Aftonbladets antipati | Robin Hood
hej! så bra att ni belyser detta det har pågått åtminstonde från valet 2006. Kommer ni ihåg LM:s rubriker om Göran Person, hans herrgård och hans arrogans som hon tyckte. Tillslut blir sådant självuppfyllande. Jag skrev på denna valnatt Är du nöjd nu Lena Melin? fick mig en skopa ovett hon hade ju aldrig uttryckt något ditåt. samma sak med Mona Sahlin, Hon dög aldrig, var fel klädd, såg trött ut, missbelåten, mm i samma stil. Och nu Juholt aldrig att han säger något som hon gillar. Men sådan är ju politiken i dag medierna kör den framför sig och det som jagnar rika journalister det tycker dom om. Är det aldrig någon journalist som fått gå pga övertalighet, eller fått obotlig sjukdom eller annat som gör att dessa snobbar någongång kan sänka sig till vår nivå. Vi som slitit ut oss i låglöneyrken och nu lever på 11 000 i månaden före skatt.
Tack för en mycket insiktsfull kommentar.
Media har blivit ett monster, och de journalister som ingår i monstret fäktar och står i för att dölja detta tragiska faktum.
Jag tror att fler och fler inser vad medierna pysslar med – nämligen ren och skär opinionsbildning. De ägs av högern, och självklart försöker de hjälpa högern till nya segrar i kommande riksdagsval.
I de fall de inte ägs av högern (som i särfallet SVT) har vi problematiken med ekonomi- och inrikespolitiska journalister som sympatiserar med högern.
Knutsson och Silberstein är två lysande exempel på moderater med tolkningsföreträde – de kör sina vinklade teorier rakt ned i knät på oss som sitter i tevesoffan.
Fler och fler inser problemet med mediamonstrets krumbuktande, var så säker.
Demokratin står på spel. Och om inte demokratin är viktig i en parlamentarisk demokrati, vad är då egentligen viktigt?